Rocky fick prova på ID-spår igår. Två för Rocky okända människor la ett cirka 20 meter långt spår åt Rocky. Han nosade lite i början och såg ut att vara på rätt spår, matte hade ju noll koll på hur det gick mer än vimplarna i början, där det delade sig och där det slutade. Inte heller den här gången hade han bråttom. Stannade och kissa, käkade lite gräs och nosa lite allmänt på naturen är ju så trevligt. Tyckte dock att han såg lite mer arbetande ut den här gången mot sist. Med lite uppmaning satte han lite mer fart och hittade lätt som en plätt spårets slut. Duktiga killen!

Imorgon är det Lystras tur att gå på kurs och "träna mera".

Vår ruset rimmar på både dårhuset och bårhuset. Kände att båda var aktuellt under gårdagen. Man känder sig himla larvig under den gemensamma uppvärmningen och sedan ville man bara dö fram tills mål. Jag hade en peppande arbetskamrat med mig hela vägen runt. Utan henne att det aldrig gått så bra som det gick. Hade inte räknat  med att orka springa hela loppet, men jag hade heller inte räknat med att orka springa så mycket som jag gjorde. Stod aldrig stilla utan hade hela tiden lite fart framåt. Mina knän är rätt ömma och jag har träningsvärk på en del konstiga ställe, men är inte alls så invalid nu som jag todde att jag skulle vara. Hade räknat med att få ringa en vän för att komma upp ur sängen. Vi får väl se hur det artar sig. Det är ju en dag imorgon också. Allt som allt var det i alla fall en trevligt dag och även om jag sagt att jag aldrig tänker göra om det så är det nog inte en omöjlighet att jag följer med nästa år igen. Det är ju helt klart en utmaning! Bättre tid nästa år?

Har haft träningsvärk delux sedan onsdagens core. Ett tecken på att man borde gå oftare? Förmodligen. Sedan har jag betsämt mig för att delta i ytterligare ett löpevent med det mycket passande namnet Run & Rock. Run & Rock är inte alls organiserat på samma sätt som Vår Ruset utan det är något man gör individuellt och för en bra sak.

Military Fitness med partners, joggruppen Metalrunners samt svenska metalband kämpar för Radiohjälpens insamling "Hungerhjälpen". Nu vill vi ha din hjälp i vår kamp!

För varje 50-lapp man donerar får man också möjligheten att vara med och tävla om fina hårdrockspriser. Bland annat finns det ett gäng biljetter till Metaltown med i potten. Tänk om man vann en sån!

I går var det Lystras tur att få gå på kurs. Det är tre temadagar under namnet Träna Mera där vi passar på att träna på sånt som man alltid behöver träna mera på, alltså gå fint i koppel, inkallning och kontaktövningar. Lystra skötte sig fint, som alltid, men var så himla upptagen med att undersöka omgivningen att de andra hundarna inte var prio ett. Matte hann bli lite småkär i kursledarens mammas lilla Border Collie tik Meg. En mindre, äldre dam som bara var hur gå som helst. Vi behlöver också träna mera med targetstickan. Tycker Lystra blir så himla fladdrig när jag ber henne följa den. Börjar tugga på den, hoppar mot den och det vill jag ju inte belöna, men jag vill ju ändå få henne att förstå att hon ska följa efter den.

Det är vilodag idag både för springandet (eller om vi ska kalla det "springandet") och squats och jag har kommit halvvägs. 130 squats imorgon alltså. Det låter så mycket hurtigare än vad det är och jag spenderar fortfarande på tok för mycket tid med att äta kakor, men jag peppar på. Hoppas på att hitta det där suget som alla talar om. Sist jag körde löpträningen räddade jag livet på en annan "springare" och det var i och för sig kul. Något sug efter att springa har dock inte infunnit sig, men visst är det lite lättare att ta sig ut nu än vad det var för säg en månad sedan. Sannolikt borde det ju då vara ännu lättare om ytterligare en månad. Om jag orkar hålla på så länge. Jag hoppas det. Pepp, pepp. Måste ju göra plats för all sommaröl jag vill dricka och alla mjukglassar jag ska äta. Så nu när det är vilodag passar jag på att boka in ett litet core-pass för att även få in en smula styrka i träningen. Ryggen och magen mår så bra av core, men det är ju så sjukt jobbigt att det blir sällan av så ofta som det borde. Framförallt med tanke på hur jag jobbar. Oavsett var jag jobbar utför jag nästan alltid mitt jobb sittandes. 

Idag var andra gången på en prova-på-spår-kurs som Rocky går. Förra gången, som var både första kurstillfället och första gången för Rocky som han spårade något under kontrollerade former, jobbade jag. Rocky kom dock iväg på kursen ändå. Det hade gått bra. Bättre vid andra än första spåret, fick jag höra men det var allt. Kursledaren berättade i dag att hon tyckte Rocky gjorde bra ifrån sig sist. Båda gångerna har vi kört personspår. Klart att det blev svårare för Rocky än de andra deltagarna sist. De andra spårade ju sina ägare. Rocky var i alla fall en stjärna i dag och klurade ut båda spåren utan större omvägar. Båda var 20-30 meter långa och cirka en fika gamla. Han fick nog mer hjälp av matte än vad han behövde eftersom hon fått för sig att han skulle tycka att det var svårt. Sedan har man ju bilden av en spårhund i huvudet. I mitt huvud är det en ivrigt arbetande hund med nosen i backen a la Disney. Rocky hade sällan nosen i backen. Hans arbetstempo lurade nog matte en del också, men så här i efterhand så känns det som lite typiskt Rocky. Vem har bråttom liksom?

Jag bara måste! Innan jag kokar över av irritation. Grrrrr...

När vi flyttade in här för snart tre år sedan var denna granne borta hela sommaren och märkte inte att vi flyttat in förrän i augusti, alltså cirka 3 månader senare. Första kommentaren jag fick var att de också väldigt gärna skulle vilja ha hund, men tyckte inte det var rätt att ha hund i lägenhet och att Rocky skällde. Där började det. Kakan fick somna in ungefär smatidigt och det vara bara grabbarna kvar. Framåt nyår var denne granne övertygad om att Wille inte tyckte om att vara ensam hemma. Han pep en massa sa hon. Nej, det är den lilla sa hon alltid när jag förklarade att det är nog Rocky hon hör? Nej, det var det inte det var den lilla och det var så synd om honom. Väldigt konstigt tyckte jag eftersom han aldrig sa flasklock förutom när han inte hängde med de andra hundarna när han var lös. På snövallarna utanför porten sattes det upp granris med fina rosetter på och texterna att det var fult med hundkiss. Bara utanför vår trapp. Sedan var det lugnt fram till sommaren igen. Då kom grannen ut i trappen och förklarade att hon hörde Rocky precis hela tiden. Jag fick också veta att hon varit instängd hemma i 5 veckor för att hon gjort sig illa, hm. Wille försvann, Floss var här en stund och sedan kom Lystra. Första gången hon var ensam hemma på riktigt en längre stund fick jag höra från grannen hur hon hade ylat hela tiden jag varit borta. Det var tyst när jag gick och tyst när jag kom hem, så hela tiden kan hon inte ha låtit i alla fall. Nästa gång jag lämnade henne bad jag en annan granne ringa om hon lät. Det gjorde den inte. Ett år med lugn och ro har vi fått. Tills i går. Då var det återigen dags att öppna dörren och sticka ut huvudet i trappen. Gräsmattan utanför våran port är död för att mina hundar kissar på den och man får inte rasta hundar i bostadsområdet. Det finns papper på det som jag kan få läsa om jag inte tror på det. För det har jag väl aldrig läst? Sa bara att hon kunde behålla sitt papper och att jag skulle hälsa hundarna att de inte får kissa på gräsmattan. 

Jag är så sjukt less på denna granne. Kan de inte bara ta sitt pick och pack och ta in på ett hem? Suck.