Då har man varit ute och åkt båt igen, då. Ålandskryssning med Rockbaren och enterouge. Totalt var vi cirka 20 stycken som åkte. Hela resan var jättetrevlig och vi hade galet kul på kvällen med buffé och sedan take over av "nattklubben". Vi var i stortsätt de enda där och vid flera tillfällen var hela gänget på dansgolvet och shakade efter bästa förmåga. Bara den synen liksom! Kom hem med en något over size klubba och en ännu större vinflaska. Nu känns en detox som en bra idé efter allt ätande och drickande.

Det tidigare helt vita vardagsrummet har ju gått och fått sig en fondvägg i bästa hårdrocksstilen. Inte för att jag var orolig över resultatet, men jag är så jättenöjd med det. Det blev mycket bättre än vad jag hade förväntat mig och jag blir mer och mer kär i väggen för varje dag som går.

Äntligen ska vi få gå på kurs igen. Som jag har längtat! Tre söndagar nu i mars ska Lystra och jag spendera våra eftermiddagar med att gå på klickerkurs. Vid första tillfället fokuseras det på att få en bra grund för att sedan vid nästa tillfälle lägga fokus på timing och sedan avslutas kursen med att förvandla våra nya kunskaper till nyttosaker i vardagen. Det ska bli så spännande att se vad Lystra tycker om kursen och klicker. Hon har ju bara tränats med mer traditionel belöning innan i form av godis och kel. Att jag kommer tycka om kursen tvivlar jag inte på. Kurserna vi gick för Caroline i höstas var superbra. Hon och jag har väldigt lika syn på hundar och hundträning. Något jag tror, helt fördomsfullt, att en kursledare på Brukshundklubben och jag inte skulle ha. Så här i efterhand har jag även fått reda på att Caroline var med i programmet Huset Fullt av Hundar och det måste jag ju förhöra henne om.

I morse när jag kom hem från jobbet la jag märke till att Tjejen inte gick att hitta. Min första reaktion var så klart att gå igenom skåp och garderober för att se om jag stängt in henne. Såndant händer lite nu och då med båda katterna. Hon gick inte att hitta någonstans och hon fanns varken under sängen eller soffan. Ut i trappen för att se om hon fanns där. Det gjorde hon inte heller så hon smet inte ut när jag tog ut hundarna. Ut och ropa lite på henne på gården, men inget svar. Skrev en lapp där jag informerade om att hon var försvunnen och bad om upplysningar och satte upp i trappen och la ut en av hundarnas filtar utanför porten. Hoppades att hon skulle vara hos en av grannarna och att någon skulle komma över med henne nu när det visste var hon hör hemma. Ingen hörde dock av sig och jag vaknade av att posten kom. Samma vända igen. Kolla igenom garderober, skåp, under sängen och soffan och i både kylen och frysen och tvättkorgen. Ingen katt. Gick en vända och ropade på henne. Hon vet vad hon heter och brukar ge någon form av bekräftelse när man ropar på henne. Gjorde en polisanmälan och gick och la mig igen. Inte för att jag kunde somna, men i alla fall. Så efter ett tag gick jag ut igen tillsammans med Lystra och tog ett varv runt huset. Började med att gå bort från vår bort mot de andra fyra. Det är tyst, men jag inbillar mig att jag hör henne. Lite som när man känner att mobilen ringer fast den inte gör det. Går runt vårt lilla berg som vi har på framsidan för att runda huset i en loop och sedan komma till baksida. När jag bara 10-15 meter från porten igen hör jag katt. Ropar igen och får svar. Varje gång jag ropar hennes namn svarar hon och det blir starkare och starkare och så möts vi vid porten. Hennes hjärta slog hårt och snabbt, men hon verkar inte skadad på något sätt. Hur länge hon har varit ute vet jag inte. Jag kom hem från jobbet vid fem och då måste hon ha varit ute i alla fall så minst nio timmar. När smet hon ut? Någon gång under kvällen i går. Om hon sedan blev utsläppt eller utslängd kommer jag väl aldrig få veta eftersom personen i fråga inte hörde av sig och berättade att den sett henne.

Då har man nått någon form av milstolpe då. Klockan 12.14 för trettio år sedan föddes jag. Galet! Jag fick i alla fall bästa presenten hos veterinären i dag. Det var dags för Tjejens återbesök och hennes provsvar fick personalen helt förundrad. De hade aldrig sett en sådan återhämtning. Att med enbart foder få så bra provresultat med tanke på hur de såg ut sist. Tjejens värden var helt perfekta. Det hade tydligen ingen av dem sett innan och det kom några små erkännande om att de nog inte trott att hon skulle börja äta fodret. Veterinären var märkbart imponerad av kraften i att äta rätt foder. Hon trodde nog att det skulle komma mer och mer foder av den här typen och jag skulle nog inte sätta emot henne där. Det är ju super om man kan hjälpa djuren genom bara foder och därmed minska konsumtionen av mediciner. Nu ska vi tillbaks igen först om tre månader för en kontroll och efter den får vi se vad som händer. Är det fortfarande bra så blir det kanske bara kontroller en gång om året i framtiden. Veterinären tyckte det såg positivt ut i alla fall och trodde nog att Tjejen skulle leva i många år till. Bästa presenten!

 
Hundar och hårdrock.