Idag var andra gången på en prova-på-spår-kurs som Rocky går. Förra gången, som var både första kurstillfället och första gången för Rocky som han spårade något under kontrollerade former, jobbade jag. Rocky kom dock iväg på kursen ändå. Det hade gått bra. Bättre vid andra än första spåret, fick jag höra men det var allt. Kursledaren berättade i dag att hon tyckte Rocky gjorde bra ifrån sig sist. Båda gångerna har vi kört personspår. Klart att det blev svårare för Rocky än de andra deltagarna sist. De andra spårade ju sina ägare. Rocky var i alla fall en stjärna i dag och klurade ut båda spåren utan större omvägar. Båda var 20-30 meter långa och cirka en fika gamla. Han fick nog mer hjälp av matte än vad han behövde eftersom hon fått för sig att han skulle tycka att det var svårt. Sedan har man ju bilden av en spårhund i huvudet. I mitt huvud är det en ivrigt arbetande hund med nosen i backen a la Disney. Rocky hade sällan nosen i backen. Hans arbetstempo lurade nog matte en del också, men så här i efterhand så känns det som lite typiskt Rocky. Vem har bråttom liksom?