Vår ruset rimmar på både dårhuset och bårhuset. Kände att båda var aktuellt under gårdagen. Man känder sig himla larvig under den gemensamma uppvärmningen och sedan ville man bara dö fram tills mål. Jag hade en peppande arbetskamrat med mig hela vägen runt. Utan henne att det aldrig gått så bra som det gick. Hade inte räknat  med att orka springa hela loppet, men jag hade heller inte räknat med att orka springa så mycket som jag gjorde. Stod aldrig stilla utan hade hela tiden lite fart framåt. Mina knän är rätt ömma och jag har träningsvärk på en del konstiga ställe, men är inte alls så invalid nu som jag todde att jag skulle vara. Hade räknat med att få ringa en vän för att komma upp ur sängen. Vi får väl se hur det artar sig. Det är ju en dag imorgon också. Allt som allt var det i alla fall en trevligt dag och även om jag sagt att jag aldrig tänker göra om det så är det nog inte en omöjlighet att jag följer med nästa år igen. Det är ju helt klart en utmaning! Bättre tid nästa år?