Har haft träningsvärk delux sedan onsdagens core. Ett tecken på att man borde gå oftare? Förmodligen. Sedan har jag betsämt mig för att delta i ytterligare ett löpevent med det mycket passande namnet Run & Rock. Run & Rock är inte alls organiserat på samma sätt som Vår Ruset utan det är något man gör individuellt och för en bra sak.

Military Fitness med partners, joggruppen Metalrunners samt svenska metalband kämpar för Radiohjälpens insamling "Hungerhjälpen". Nu vill vi ha din hjälp i vår kamp!

För varje 50-lapp man donerar får man också möjligheten att vara med och tävla om fina hårdrockspriser. Bland annat finns det ett gäng biljetter till Metaltown med i potten. Tänk om man vann en sån!

I går var det Lystras tur att få gå på kurs. Det är tre temadagar under namnet Träna Mera där vi passar på att träna på sånt som man alltid behöver träna mera på, alltså gå fint i koppel, inkallning och kontaktövningar. Lystra skötte sig fint, som alltid, men var så himla upptagen med att undersöka omgivningen att de andra hundarna inte var prio ett. Matte hann bli lite småkär i kursledarens mammas lilla Border Collie tik Meg. En mindre, äldre dam som bara var hur gå som helst. Vi behlöver också träna mera med targetstickan. Tycker Lystra blir så himla fladdrig när jag ber henne följa den. Börjar tugga på den, hoppar mot den och det vill jag ju inte belöna, men jag vill ju ändå få henne att förstå att hon ska följa efter den.

Det är vilodag idag både för springandet (eller om vi ska kalla det "springandet") och squats och jag har kommit halvvägs. 130 squats imorgon alltså. Det låter så mycket hurtigare än vad det är och jag spenderar fortfarande på tok för mycket tid med att äta kakor, men jag peppar på. Hoppas på att hitta det där suget som alla talar om. Sist jag körde löpträningen räddade jag livet på en annan "springare" och det var i och för sig kul. Något sug efter att springa har dock inte infunnit sig, men visst är det lite lättare att ta sig ut nu än vad det var för säg en månad sedan. Sannolikt borde det ju då vara ännu lättare om ytterligare en månad. Om jag orkar hålla på så länge. Jag hoppas det. Pepp, pepp. Måste ju göra plats för all sommaröl jag vill dricka och alla mjukglassar jag ska äta. Så nu när det är vilodag passar jag på att boka in ett litet core-pass för att även få in en smula styrka i träningen. Ryggen och magen mår så bra av core, men det är ju så sjukt jobbigt att det blir sällan av så ofta som det borde. Framförallt med tanke på hur jag jobbar. Oavsett var jag jobbar utför jag nästan alltid mitt jobb sittandes. 

Idag var andra gången på en prova-på-spår-kurs som Rocky går. Förra gången, som var både första kurstillfället och första gången för Rocky som han spårade något under kontrollerade former, jobbade jag. Rocky kom dock iväg på kursen ändå. Det hade gått bra. Bättre vid andra än första spåret, fick jag höra men det var allt. Kursledaren berättade i dag att hon tyckte Rocky gjorde bra ifrån sig sist. Båda gångerna har vi kört personspår. Klart att det blev svårare för Rocky än de andra deltagarna sist. De andra spårade ju sina ägare. Rocky var i alla fall en stjärna i dag och klurade ut båda spåren utan större omvägar. Båda var 20-30 meter långa och cirka en fika gamla. Han fick nog mer hjälp av matte än vad han behövde eftersom hon fått för sig att han skulle tycka att det var svårt. Sedan har man ju bilden av en spårhund i huvudet. I mitt huvud är det en ivrigt arbetande hund med nosen i backen a la Disney. Rocky hade sällan nosen i backen. Hans arbetstempo lurade nog matte en del också, men så här i efterhand så känns det som lite typiskt Rocky. Vem har bråttom liksom?

Jag bara måste! Innan jag kokar över av irritation. Grrrrr...

När vi flyttade in här för snart tre år sedan var denna granne borta hela sommaren och märkte inte att vi flyttat in förrän i augusti, alltså cirka 3 månader senare. Första kommentaren jag fick var att de också väldigt gärna skulle vilja ha hund, men tyckte inte det var rätt att ha hund i lägenhet och att Rocky skällde. Där började det. Kakan fick somna in ungefär smatidigt och det vara bara grabbarna kvar. Framåt nyår var denne granne övertygad om att Wille inte tyckte om att vara ensam hemma. Han pep en massa sa hon. Nej, det är den lilla sa hon alltid när jag förklarade att det är nog Rocky hon hör? Nej, det var det inte det var den lilla och det var så synd om honom. Väldigt konstigt tyckte jag eftersom han aldrig sa flasklock förutom när han inte hängde med de andra hundarna när han var lös. På snövallarna utanför porten sattes det upp granris med fina rosetter på och texterna att det var fult med hundkiss. Bara utanför vår trapp. Sedan var det lugnt fram till sommaren igen. Då kom grannen ut i trappen och förklarade att hon hörde Rocky precis hela tiden. Jag fick också veta att hon varit instängd hemma i 5 veckor för att hon gjort sig illa, hm. Wille försvann, Floss var här en stund och sedan kom Lystra. Första gången hon var ensam hemma på riktigt en längre stund fick jag höra från grannen hur hon hade ylat hela tiden jag varit borta. Det var tyst när jag gick och tyst när jag kom hem, så hela tiden kan hon inte ha låtit i alla fall. Nästa gång jag lämnade henne bad jag en annan granne ringa om hon lät. Det gjorde den inte. Ett år med lugn och ro har vi fått. Tills i går. Då var det återigen dags att öppna dörren och sticka ut huvudet i trappen. Gräsmattan utanför våran port är död för att mina hundar kissar på den och man får inte rasta hundar i bostadsområdet. Det finns papper på det som jag kan få läsa om jag inte tror på det. För det har jag väl aldrig läst? Sa bara att hon kunde behålla sitt papper och att jag skulle hälsa hundarna att de inte får kissa på gräsmattan. 

Jag är så sjukt less på denna granne. Kan de inte bara ta sitt pick och pack och ta in på ett hem? Suck. 

Ojojoj, vilken grej! Vilken grej! Jag var tvungen att nypa mig själv hårt i armen bara  för att se om jag inte drömde ändå. Och nej, det gjorde jag inte! Tack så jättemycket, Arla. Äntligen kan man göra mjukglass hemma. Det är ju nästan för bra för att vara sant, med risk för att figuren kommer bli som glassen, för tyvärr så är det ju inte så himla nyttigt och jag känner att jag kan behöva många sånna där paket i sommar. Så det är risk för att det kommer att bli en himla massa springandes fram över nu, jobbigt, men vad gör man inte för att göra plats för så mycket glass som möjligt. Jag har inte hunnit prova ännu, men jag hoppas verkligen att det är lika gott i verkligheten som det är i min fantasi. Åh, vad jag längtar till nästa tur till affären nu!

Denna mycket efterlängtade dag började med fint väder och en liten biltur till Heron City. Värmde upp med lite flipperspelande innan kvällens första premiär - Star Trek Into Darkness. Ojojoj, säger jag bara. Som jag väntat. Flera år. Och filmen levererade, ordentligt, som i stort sätt allt J.J Abrams har ett finger med i gör. Den killen kan lite skit! Jag var helt salig när jag lämnade salongen. Hann med lite mer flipprande innan nästa premiär - Evil Dead. Bruce   Campell är lite av en husgud här hemma. Hans filmer är verkligen something else! Snubben går verkligen helhjärtat in för det han gör och han har en självdistans som är svår att slå. David Hasselhoff är i närheten, men är ändå långt ifrån att slå Bruce. Evil Dead var helt underbar. Groovy! Så var även killen som satt bredvid mig under filmen. Han var väl i 20-års ålderna och bra mycket större än mig. Såg hur snäll som helst ut. Han satt med händerna för öronen och kröp ihop i stolen. Tack för din inlevelse och ditt engagemang! Han satt i alla fall kvar hela filmen. Det var mer än vad många av de yngre tjejerna i publiken gjorde. Så inte nog med att filmen bidrog med helt underbar, twisted, splatterunderhållning publiken hjälpte till de med. Båda filmerna får helt klart toppbetyg och för övrigt har jag levt på popcorn och cola hela dagen.

"The Evil Dead fans are very loyal and opinionated, which we love. They are like a very tough girlfriend who you have to treat very well."